Åter till uppgiften

Uppgiften som vi har jobbat med under veckan har alltså varit förändringar i det offentliga rummet. Den gick ut på att fundera på vad man vill förändra och att på något sätt genomföra en förändring. Alla ettor på skolan fick samma uppgift. Vi blev uppdelade i olika grupper där folk från alla inriktningar var representerade. Det var meningen att vi i grupperna skulle ta hjälp av varandra med idèer osv, men alla skulle göra varsitt projekt. I fredags var det redovisning där alla kort fick berätta om sitt projekt och visa några bilder. Det var väldigt roligt och intressant att se hur alla hade arbetat med uppgiften. Det kändes också väldigt positivt att alla blev lite mer bakanta med varandra över klassgränserna. Jag tror att det bidrar till att folk vågar ta lite mer kontakter utanför sina egna inriktningar i framtiden och kanske ta hjälp av varandra till andra projekt..

Själv arbetade jag med uppgiften genom att ta mig an läskiga platser som jag helst undviker när det är mörkt. Jag tänker mig att det blir en ond cirkel när folk undviker en plats för att den känns ödslig och därmed gör den ännu ödsligare genom att inte vara där. Jag är ju själv med och bidrar till den onda cirkeln och tänkte därför försöka vända den genom att experimentera med att agera tvärt emot vad jag brukar. Dvs vistas på platser på kvällen som jag instinktivt undviker annars. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag är intresserad av om uppfattningen av en plats kan förändras bara genom att beskriva den på ett annat sätt. Jag gjorde klistermärken som jag satte upp på de läskiga ställena som uttryckte tvärt emot vad jag brukar tänka om platserna, för att försöka tvångstillskriva platsen andra egenskaper.

Klistermärket säger: Åh gud vilken mysig plats. (det är en lögn)

Jag är inte särskilt nöjd med hur jag löste uppgiften. Kanske var det stress över att komma på något som gjorde att jag började genomföra uppgiften för tidigt i tankeprocessen. Att befolka ödsliga platser med sig själv, och att försöka avprogrammera platsers läskighet genom att benämna dem på ett annat sätt känns som två olika projekt som inte riktigt hör i hop. Jag skulle så här i efterhand vågat släppa en tankegång och jobbat mer med den andra, gjort något större av det ena. Nu blev det bara två smågrejer som inte riktigt hörde ihop. Men eftersom jag gjorde som jag gjorde fick jag i allafall möjlighet att upptäcka varför det inte riktigt funkade och jag fick helt klart nya ideer till hur man skulle kunna göra annorlunda och bättre en annan gång. (Tack i allafall för hjälpen men att ta bilder osv till Amanda Almvide)